Kapitel 1
Tjetjenien
”Run, run, run”
N. Gololobov April 1996
Man hör aldrig kulan som tar ens liv, det är självklart. Att kulan går fortare än ljudet vet alla. Så när ljudet kommer fram hör man inte längre. Men det är också möjligt att inte höra en kula som missar. En bra sniper, krypskytt, kan med specialgevär döda på nästan en kilometers avstånd. Missar han, och kulans hastighet blivit långsammare än ljudets, hör man inte heller vinandet även om kulan passerar mycket nära. Utan att ha en aning om det är det alltså möjligt att finnas i någons kikarsikte, beskjutas och överleva utan att man förstått att man varit i fara.
De ryska förbanden i Tjetjenien hade krypskyttar utrustade med klassiska SVD (Snaiperskaya Vintovka Dragunov) i kaliber 7.62x54R. I rätta händer en dräpare på håll upp till 800 meter. Flera av oss var säkert i någons kikarsikte när vi huller om buller lämnade rebellfästet Goyskoje och exponerade oss för ryssarna när de inledde sitt bombardemang.
Inte minst Micke och Nikita tog stora risker när de för en minut lämnade skyddet i flodfåran för att videofilma ryska soldatlik från det senaste, misslyckade, stormningsförsöket av byn. Knappt tjugoåriga pojkar med förvridna ansikten, utspridda lemmar och hål genom sina kroppar. Alla vapen, all användbar utrustning och alla personliga ägodelar var borta. Bara kropparna var kvar, långsamt ruttnande i byns utkant.
I Ryssland fanns oroliga anhöriga som inte visste någonting om vad som hade hänt. De tänkte på, drömde om och skrev till redan döda. De unga soldaterna hade gett sina liv för president Jeltsins illa genomtänkta försök att till varje pris hålla ihop det väldiga Ryssland. De flesta soldaterna förstod aldrig varför de skulle dö eller skadas i det avlägsna Tjetjenien. I den lilla byn Goyskoje söder om Grosnyj hamnade vi mitt i det oförsonliga kriget mellan Ryssland och utbrytarrepubliken.
Det är april 1996 och vi gör vår fjärde resa till Tjetjenien. Läget har försämrats för varje resa, allt har blivit mer eländigt. Vi är fem personer, TV4-Nyheternas fotograf Micke Malm, vår ryske fältproducent Nikita Gololobov, franska TF1:s Moskvakorrespondent Patrick Bourrat, med fotograf Manuel Joachim och jag. Vi hade osynliga smugit in i Goyskoje genom att följa en flodfåra ett par meter under det omkringliggande landskapet. På slätten ovanför, 6-700 meter längre bort, står en stor rysk styrka med artilleri, granatkastare och soldater beredda att, igen, försöka storma byn. Så länge vi håller oss i eller vid flodfåran syns vi inte från de ryska posteringarna.
Under några timmar i Goyskoje rådde lugn, men plötsligt öppnade de ryska trupperna eld.
Vi flyr i panik, hals över huvud, medan rebellerna, som fram till nu lugnt talat med oss, grupperade sig i skyttegravarna och gjorde sig redo att möta ytterligare ett stormningsförsök.
”Run, run, run”, hörs Nikita ropa på videobandet.
Precis det gjorde vi.