Nikitas farfar
Mer än 50 år senare står vi tillsammans framför Nikitas barndomshem, ett grått femvåningshus bara hundra meter från teatern.
Det var ett kommunalt ägt hus och standarden var mycket låg, stora kackerlackor, gott om råttor, med löss i alla väggar. Det var trångt och fattigt, men som sagt mycket centralt.
Nikita berättar hur 23 personer delade på ett kök med två gaslågor och en toalett. Alltid trångt, alltid kö.
”På mornarna stod man i en lång toalettkö, alla med en sida ur Pravda (kommunistpartiets dagstidning) i handen, för att torka sig med”, säger han, men efter dåtidens förhållande var det ett mycket bra boende, få förunnat.
Nikita och mamma Ludmila hade ett rum, morfar, med fru, hade det andra.
Ivan var gift fyra gånger men hade bara ett barn, Ludmila.
Ivan blev en kultfigur i Moskvas konstnärliga kretsar. Nikitas exfru Lena kallar honom för en spännande ”bohem”. Kända kulturpersonligheter passerade våningen för sena middagar eller kontemplativa vodkastunder.
Alla levde nära inpå varandra. Det fanns inget riktigt privatliv. En granne, ursprungligen från södra Ryssland höll ofta Ludmila och Nikita vakna när han stupfull sjöng tatarsånger, drypande av sentimentalitet.
Nikita minns fortfarande några.
Som så mycket annat i Moskva är också Nikitas barndomskvarter omgjorda och renoverade.
Han pekar ut var bröd-, mjölk- och köttaffärerna låg. Nu ersatta med mobiltelefonaffärer, snabbköp och kaféer, alla med grälla neonskyltar. Morfar Ivan gick vidare från Lenkom, och ledde under andra världskriget dramateatern ”Mali” (lilla) vid sidan av klassiska ”Bolshoj” (stora) teatern.
Han tog föreställningar till fronten och gav Röda Armén kultur. Ivan kallades senare också in för att från teatrar i erövrade länder, förse sitt land med möbler, scenografi och teknisk utrustning som kunde användas. Allt som landets teatrar hade nytta av togs till Sovjet som krigsbyte.
Nikitas farfar, Arkadij Chaikin, som han aldrig träffade, var journalist och också han övertygad kommunist. Som många andra bolsjeviker var han av judisk börd.
Under en period var han vice chefredaktör för Izvestija – Högsta Sovjets egen dagstidning, mycket betydelsefull i Sovjetunionen. Formellt var Högsta Sovjet landets parlament och högsta lagstiftande organ. I verkligheten fattades besluten i kommunistpartiets politbyrå, men tidningen Izvestija var mycket viktig. Under 30-talet skickade partiet honom till Svetlogorsk i Ataiområdet, Centralasien, för att med alla medel tvinga fram en kollektivisering av all jordbruksmark.
Partiet, Stalin, hade bestämt att all jordbruksproduktion skulle ske i kooperativ, kolchoser, eller på statliga jättelantbruk, sovchoser.
Det var ett gigantiskt terrorprojekt. Partiet skydde inga medel. Miljontals människor dog av gevärskulor och svält. Hungern var så allvarlig att kannibalism förekom. Stalins jordbrukspolitik var ett folkmord. Men trots sin tilltro till partiet och Stalin, som han dyrkade, kunde Arkadiy inte stå ut med att se bönderna och deras familjer i svetlogorskregionen svälta ihjäl. Han gav efter, och för att rädda livet på svältande gav han dem ”konfiskerad” mat som partiet hade i förråd.
Partikamraterna reagerade hårt och direkt. Arkadiy ställdes inför en så kallad Trojka, en stalinistisk ambulerande tremannadomstol som organiserades av NKVD (senare KGB) för att hålla uppe tempot i kampen mot folkfiender. Dödsdomarna avkunnades efter mycket korta överväganden. Att överklaga var inte att tänka på. Arkadiy anklagades för att vara en avfälling, en politisk brottsling som gått emot partilinjen och avrättads 1937 utan krusiduller. Izvestijas före detta vice chefredaktör, en man som gett partiet sitt liv, som dyrkade Stalin, sköts med ett skott i nacken. Han hade gått in i partiet när Lenin styrde, Lenin som han högaktade.
Nu dödades han som en simpel tjuv.