SAMMANFATTNING
Kapitlet i sin helhet handlar om hur den franske reportern Patrick och hans team bevakar amerikanska manövrer i Kuwait inför invasionen av Irak. Invasionen genomfördes i mars 2003, men i december 2002 ”repeterade” USA hur det skulle gå till mot ett ”fiktivt” Irak.
Vid kuppen mot Jeltsin 1993 räddade fotografen Yvan Patricks liv i en skottväxling. Nu skulle det bli tvärtom.
PATRICKS DÖD
”Invasionen” inleddes med att specialutrustade stridsvagnar sköt ut ett sladdliknande vapen laddat med sprängmedel
(Corde Explosive), som sprängde upp en gata genom taggtråd och minfält in i det fiktiva Irak.
M1 Abrams stridsvagnarna avancerade sen i full fart över ”gränsen”. M1 Abrams är USA:s och många andra länders ”main battle tank”. Det är jättar som stormar fram i upp till 70 km i timmen.
Plötsligt inser Patrick att fotografen Bernard står farligt nära de framstormade stridsvagnarna. Kanske blixtrar minnena från TV stationen i Moskva nio år tidigare fram för hans ögon. Kanske återkommer ångesten han burit på så länge. Efter Yvans död var Patrick besatt av fotografernas säkerhet. Det är svårt att se, fordonen drar upp gigantiska sandmoln, det slamrar och dånar från gasturbinmotorerna på 1500 hästkrafter.
Det är den tredje stridsvagnen i anfallsvågen som närmar sig i hög fart. Elie uppskattar hastigheten till 50 km i timmen.
Patrick springer fram och flyttar Bernard åt sidan men hinner inte själv ta skydd. Han hamnar ensam framför den slingrande och snabbt avancerande stridsvagnen. Smällen blir mycket kraftig när 60 ton stridsvagn i hög fart träffar 85 kilo reporter.
Patrick träffas i vänster sida och kastas högt upp och fem meter framåt in i den taggtråd som var ”gräns” till Irak. ”Patrick ligger på rygg, men är vid medvetande”, säger Elie, han ropade. ”Jag har ont, jag har enormt ont, jag kan inte röra mig”.
Stoppa en stridsvagn med sin kropp
Stridsvagnen stannade och fyra unga, chockade amerikanska soldater kröp ur pansarhöljet och sa att de inte sett någonting under attacken. Patrick kom mycket snabbt under vård, först kommer en bil med sjukvårdsutbildade amerikaner, och runt 10 minuter efter smällen landade ambulanshelikoptern. ”Bernard sa åt mig att följa med för jag var bättre på engelska”, säger Elie.
Jag hoppade in och efter bara ytterligare 10 minuter var de framme vid militärsjukhuset i Kuwait City där Pentagon hyrt en hel våning. Tio personer, varav flera läkare, jobbade omgående med Patrick. Han fick syre och dropp och kördes mot ett behandlingsrum. Patrick upprepade att han hade ont, mycket ont, och ville ha morfin. Eli var imponerad av mottagandet, men noterade att de bara tog en röntgenbild.
Läkaren konstaterade snabbt att det inte var något allvarligt, men att Patrick måste stanna för observation. ”En man som stoppat en stridsvagn med sin kropp är stark”, sa den amerikanska läkaren leende. Den franske ambassadören, som anlänt till sjukhuset, pustade ut och gratulerade läkaren. Alla trodde det handlade om fyra brutna revben.
Läkaren slog vidare fast att Patrick haft mycket tur och talade ”om ett mirakel”.
Patrick som var mycket vältränade och väluppfostrad grät inte, men upprepade ständigt att han hade ont och ville ha mer morfin. Kanske hade de undersökt honom bättre om han klagat mer högljutt tror Elie idag.
Under dagen satt Elie i telefon med Valentine och nyhetsledningen i Paris. Han berättade om den allvarliga olyckan med den lyckliga utgången. Eli var så stressat att han påminner sig att han till och med duade folk ur nyhetsledningen. Något egentligen otänkbart, som dock fick passera en sådan här dag.
Patrick själv ville inte prata med någon. Han ville inte oroa vänner och familj i Paris.
Dog utan vänner och familj
Olyckan inträffade runt halv tio. Vid fem på eftermiddagen försämrades läget plötsligt
– blod i urinen. Läkaren som tillkallades blev vit i ansiktet. Det var lördag eftermiddag och ont om personal på sjukhuset. Elie fick hjälpa en sköterska att bära ner Patrick på bår till röntgenavdelningen. Väl där var det tomt.
”Amerikanerna var mycket bra i början, men sen förlorade vi tid hela tiden och jag såg hur Patrick blev sämre och sämre. Han började svettas ymnigt”, säger Eli.
Till slut fick röntgenavdelningen ihop tillräckligt med personal och undersökningen gjordes. På bilderna syntes hur mjälten var förstörd och att också en njure var svårt skadad.
”Inga problem man kan leva utan mjälte”, sa den alltid lika optimistiska amerikanska läkaren.
Men Patrick var mycket medtagen och uppgiven. Han sa att han ville flygas till Paris och militärsjukhuset Val-de-Grâce
De amerikanska läkarna i Kuwait sa nej, han var för sjuk för att transporteras.
Patrick var hela eftermiddagen mycket törstig (ett tecken på inre blödningar) och så småningom börjar han skaka och sa att han frös.
Under kvällen blev Patrick allt svagare, men han var fortfarande vid medvetande, när fotografen Bernard kommer tillbaka från öknen.
Elie gör en lång paus och gråter stilla.
Han är förlägen inför mig som han inte känner och träffar för första gången. Stora tårar rinner nedför kinderna.
Vi sitter på ett café mitt i Paris. Kaffet kallnar, jäktade storstadsbor skyndar förbi, bilarna står stilla på gatan utanför, förarna röker och talar i mobiltelefon.
Men Elie är inte här, han är i en öken i Kuwait och han är oändligt sorgsen.
Efter att ha samlat sig några minuter säger han tyst.
”Patrick var oerhört generös. Han tänkte mer på oss än på sig själv. Han bad oss åka till ett hotell, äta middag och sova, så skulle vi ses på sjukhuset till frukost dagen därpå”.
I mitt anteckningsblock försöker han rita upp hur det såg ut. Var Patrick och Bernard stod, var taggtråden fanns, hur M1:an körde.
Hur han än ritar förstår han inte.
En krossad mjälte och en skadad njure ledde till svåra inre blödningar. Ett tillstånd de amerikanska läkarna upptäckte alldeles för sent. Vid sju på kvällen togs Patrick till operationsavdelningen, en timme senare sövdes han och opererades akut.
Det skulle bli hans sista vakna ögonblick. Vad tänkte han på? Kände han sig ensam? Förstod han att han skulle dö?
Operationen pågick till runt 22.00 och beskrevs som framgångsrik. Patrick kördes till uppvakningsavdelningen, men han skulle aldrig vakna igen. Vid midnatt indikerar instrumenten hjärtproblem. Hjärtmassage och defibrillatorchocker förmådde inte starta hans hjärta igen. Efter 18 355 dagar stannade det för alltid, Patrick dog ensam på en bår på ett sjukhus i Kuwait, långt från nära och kära.
Klockan var halv tre på morgonen i Kuwait och Moskva, halv ett i Frankrike och Sverige när han förklarades död.
Han blev det andra Irakkrigets första offer.
Död innan kriget ens inletts.